En sen kväll kom Humphrey Bogart hem med sina vänner efter en festkväll på Las Vegas. Hustrun Lauren Bacall lär då ha sagt: ”Ni ser ju ut som en j– råttflock!” Gruppen tog åt sig namnet, och kallade sig själva The Rat Pack efter det. Benämningen kom att tyda på en sammanslutning av amerikanska skådespelare och sångare, de första en grupp av Bogarts vänner. Men Bogart avled år 1957, och pressen riktade sin uppmärksamhet till de unga artister som skulle ta hans plats. Frank Sinatra blev av pressen utsedd till ledare, och artister som Sammy Davis Jr., Dean Martin, Peter Lawford och Joey Bishop var medlemmarna. Shirley McLaine var den enda kvinnan som fick bli hedersmedlem.

Namnet som satt fast

Sinatras grupp vägrade att ta åt sig namnet Rat Pack. De kallade sig själva alltid ”The Summit” eller ”The Clan”. Men pressen hade hittat ett namn de gillade, och det satt fast – gruppen kallades aldrig något annat utifrån, och namnet lever än idag. Vänskapsgruppen utmärkte sig för att de höll ihop – när en av dem skulle uppträda i Las Vegas, hände det ofta att en annan följde med. Affischerna på hotellen annonserade även denna möjlighet, då de skrev FRANK SINATRA – KANSKE DEAN – KANSKE SAMMY, vilket självklart väckte publikens intresse och hjälpte deras framgång enormt.

Publikens stora favoriter

Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr blev snart tonåringarnas favoriter. Detta öppnade nya möjligheter i musikvärlden, och man riktade sig främst till den yngre publiken. Vägen öppnades för dem att samarbeta även i filmvärlden, och mellan 1947 och 1970 spelade de in över 20 filmer tillsammans. Gänget höll ihop, och detta ledde till ökad popularitet, en större grupp följare och även en djupare vänskap mellan medlemmarna, som skulle vara även när deras karriärer och liv gått skilda vägar.

The Rat Pack och desegregeringen i Nevada

De år då Frank Sinatra var på topp var fortfarande stormiga när det gällde segregation på grund av ras i Staterna. Gruppen använde sin popularitet för att motverka detta: De vägrade blankt att uppträda på de ställen som vägrade servera Sammy Davis Jr, som var afroamerikan. Detta visade sig vara oproduktivt i längden för rasisterna, eftersom Frank Sinatra hade blivit tidens kanske största namn, och det var ingen bra reklam när han vägrade uppträda hos någon. Dörrar som förr varit stängda öppnades nu för fler afroamerikaner som ville uppträda. Effekten av detta var särskilt märkbar efter att filmen ”Storslam i Las Vegas” släpptes år 1960 – då ville alla hotell och kasinon gärna ha The Rat Pack, och de övergav gladeligen sin segregeringspolicy.

The Rat Pack: Together Again

År 1987 annonserade Sinatra, Martin och Davis att de skulle återses för en sista tur. Sinatra var 72, Martin var 70, och Davis var 62. Martins son hade dött i en flygplansolycka några månader tidigare, och vännerna tyckte att det skulle vara nyttigt för honom att få komma ut lite. De var alla nyfikna på om de skulle kunna locka lika många åskådare som när de var på topp, och deras anti-segregeringspolitik var fortfarande i toppskick. De var noga med att kontrollera orkestern, och klagade direkt över faktum att det var väldigt få afroamerikanska musiker med. Biljetterna såldes ut, och de startade sin tur med att uppträda för 14500 människor på Oakland-Alameda Coliseum Arena.

Tips för våra läsare: Du som vill upptäcka mer om gruppens inflytande i både musik, bio och politik kan kolla ”The Rat Pack” från 1998, en biografisk film som beskriver medlemmarna i ”Råttflocken” när deras karriär var på topp och gruppen som hetast. Filmen vann tre Emmy Awards.